Samarbete över gränserna
2010 – tuesdayna 8. juneta 2010 klo 14.00
Ordet servicenätverk har under de senaste veckorna fått en mycket negativ klang i huvudstaden. De flesta av oss associerar genast till den så kallade slaktlistan: listan på alla skolor, bibliotek och andra verksamhetspunkter som borde läggas ner för att spara pengar.
Det har varit litet oklart vilka som egentligen har skapat listan och vill att alla nedskärningar ska utföras. Då man ordnar diskussionstillfällen för allmänheten är det få lokalpolitiker som medger att de personligen vill att något alls ska läggas ned. Populismen frodas.
Låt oss fokusera på det positiva en stund: syftet med att se över servicenätverket är att försöka hitta möjligheter till samarbete över gränserna – och alltså inte enbart att spara pengar. Tänk om ungdomsgårdarna kunde utnyttjas om eftermiddagarna som klubbutrymme för mindre barn? Kunde åldringar och småbarn samlas i samma utrymmen, till exempel genom att kombinera dagcentra för åldringar med öppna daghem eller klubbverksamhet för barn? Låter inte alls illa. På den svenskspråkiga sidan kunde man ha speciellt stor nytta av att utöka samarbetet mellan de olika verken i staden.
Både på det lokala och det riksomfattande planet kunde man försöka se på helheten från ett vidare perspektiv för att hitta lösningar. Ett exempel på hur överraskande åtgärder som kan förebygga problem hittar vi inom medicinen. Enligt statistiken drabbas ungefär 7000 personer årligen av lårbenshalsbrott i vårt land; de flesta är åldringar. Att behandla ett lårbenshalsbrott kostar över 14000 euro. En tredjedel av de hemmaboende åldringar som drabbas av fraktur på lårbenshalsen behöver bestående anstaltsvård efter sin fraktur – vilket naturligtvis blir dyrt för samhället. Nästan alla lårbenshalsbrott uppstår då man faller.
Om vi alltså kunde hindra åldringar från att falla och stöta sig, skulle vi förhindra lidande och spara mycket pengar. Hur kunde detta ske? Jo, enligt forskning lyckas det bland annat genom att vi ser till att gamla människor har ordentlig belysning i sina hem, genom att utföra starroperationer för att förbättra åldringars syn, genom att göra hembesök med syfte att ta bort lösa mattor, sänka trösklar etc. Om åldringar dessutom använder så få lugnande mediciner (inklusive sömnmediciner) som möjligt, sker färre olycksfall.
Så länge som minnet är högst lika långt som en valperiod och alla enheter har egen resultatbudget, är det inte lätt att handla rationellt, forskningsbaserat och långsiktigt. Men ska vi ändå försöka?
Lena Sjöberg-Tuominen
publ. februari 2010