Skata eller kråka?
2009 – tuesdayna 8. juneta 2010 klo 13.59
En vacker septemberlördag såg många Facebook-vänners statusanteckningar identiska ut: ”har plockat X liter trattkantareller”. Vår familjs svampskörd blev sammanlagt nästan 20 liter. Medan vi gick och stannade för att plocka tittade och lyssnade vi på fåglar, såg mossor och spillning.
Förra veckan hölls ett artkännedomsprov i en närbelägen lågstadieskola: två tredjedelar av 12-åringarna kunde inte skilja skatan från kråkan och bara en av tre kände till björken. Jag har försökt låta bli att sucka och i stället stanna upp för att tänka på vad det säger om vår tid. I den förortsmiljö som skolan ligger i finns det goda möjligheter att iaktta olika växt- och djurarter. Men för att se måste man titta. Barn behöver också någon som svarar då de frågar, eller som aktivt presenterar verkligheten. Kanske föräldrarna till barnen inte skulle få fler poäng i provet?
Om vi ser till biologi överhuvudtaget, kommer vi också in på växters reproduktion, där mina egna kunskaper av någon anledning är verkligt usla. Visst har jag ett vagt minne av att vi talade om ståndare och pistiller i folkskolan, men jag saknar all systematisk kunskap i ämnet. Varför? Blev det bara en lista som man skulle kunna rabbla utantill? Känns det lika för många av dagens barn, då de borde lära sig namnen på träd, fåglar och andra djur?
Egentligen tror jag att det är svårt att lära ut artkännedom från katedern, i klassrummet. Med hjälp av filmer i stället för stillbilder ser man djurarters rörelsemönster och annat beteende och lär sig bättre. Träd och andra växter borde man egentligen få söka upp i naturen, känna och lukta på. Alla fina metoder behöver inte vara nya. Till exempel har herbarier börjat användas igen efter en paus på många år: 14-åringar samlar tjugo växter under sommarlovet. Jag blev nästan avundsjuk när jag iakttog sonens växtsamlande i somras.
Undervisningsministern har i våras tillsatt en arbetsgrupp med uppgift att bereda förslag till timfördelningen i grundskolan. Konst- och färdighetsämnena borde stärkas, säger regeringsprogrammet. På bekostnad av vilka ämnen? Min förhoppning är att åtminstone miljö- och naturkunskap eller biologi inte får stryka på foten. Ut i naturen med ungarna och lärarna, så lär sig alla bättre.
Naturligtvis kan man fråga sig vilken nytta man har av att veta vad en fågel, skalbagge eller blomma heter. Men är det inte där vi börjar också människor emellan: vi presenterar oss själva och får veta vad den andra heter. Före det är det svårt att få veta mer.
Lena Sjöberg-Tuominen
publ. september 2009