Flicka eller pojke?
2009 – tuesdayna 8. juneta 2010 klo 13.57
Juninatten var ljus och det pipande ljudet hördes på långt håll: piii-ee, piii-ee. Försiktigt smög vi oss framåt mot ljudkällan. En grå, rufsig silhuett kunde tydligt urskiljas på björkens gren. Två olika pip hördes, men bara en fågel syntes. Medan vi beundrade fågeln tog den ett skutt på grenen och viftade lätt på vingarna. Kändes högtidligt: vi får se en riktig uggla i naturen, här i Helsingfors!
Följande dag såg vi dem båda, storasyster och lillebror (eller tvärtom?), tyst fira dag i björken vid ån.
Den mindre med det svagare pipet överlevde inte följande natt; på morgonen låg den död under björken. Artbestämningen blev helt klar först då: hornuggla, Asio otus. Det starkare syskonets ensamma, starka pip hördes också under de följande kvällarna och nätterna.
Hösten 2007 besökte jag ett nordiskt seminarium med temat Sexual and Reproductive Health. En dansk forskare lämnade ingen av oss oberörd, då hon berättade om sitt mångåriga projekt i södra Indien. Under projektets gång blev 22 kvinnor i samma by gravida sammanlagt 88 gånger. Trots att ungefär lika många flickor och pojkar föddes, överlevde 37 pojkar och bara 21 flickor sina två första levnadsår. Åtta flickor och en pojke dog under sin första levnadsvecka. Fjorton aborter utfördes, i de flesta fall efter att en spåkvinna ”sett” att det kommande barnet är en flicka. I intervjuer bekräftade kvinnorna, att de vill försöka tills de får en son, som tryggar deras ålderdom. Flickor blir dyra då de ska giftas bort som vuxna. En del mödrar talade öppet om hur flickebarnen får mindre mat och omvårdnad, ofta med målet att de ska tyna bort och dö.
I fattig-Finland för 100 år sedan gjordes ingen större skillnad på pojkar och flickor; båda innebar munnar att mätta, båda hade ett par händer som kunde komma i användning i arbetet och hemgift förekom inte. Arbetarkvinnorna hade inte råd med sorgetid; det var bara att arbeta vidare och se, ifall följande barn skulle få leva. Min farfar växte upp som yngsta barnet av tio i en fiskarstuga. Han hade två systrar som hette Agnes. Den första dog vid 1 ½ års ålder. Agnes nummer två blev däremot mor till fyra döttrar och arbetade som spårvagnschaufför under kriget. Idag ger man knappast en död äldre systers namn till ett nytt flickebarn…
Vi tog osentimentalt till vara den lilla livlösa ugglekroppen. Vår Urbana Uggla fick äran att bli Museiuggla efter sin död. Småningom får vi alla beundra honom (henne?) på Naturhistoriska centralmuseet.
Lena Sjöberg-Tuominen
publ. juni 2009