GRIFI | Finlands svenska gröna

För femtio år sedan, 9.5.1960, kom det första p-pillret ut på den amerikanska marknaden. Snabbt hittade pillren sin väg också till Norden. På 1960-talet kom spiralen. Dessa två metoder förbättrade enormt möjligheterna att förebygga graviditet.

Vilka preventivmedel fanns på 1950-talet? Abortstatistiken från 1950-1952 nämner följande: pessar, kondom, coitus interruptus, rytmmetoden och sköljningar. Av dessa räknas bara kondom och pessar nuförtiden som preventivmedel.

Om man ville avbryta en oönskad graviditet på 1950-talet kunde man ansöka om abort, men det behövdes medicinska skäl. Till de medicinska skälen räknades dock till exempel ”reaktiv depression”, och ”utmattning”; ganska relativa diagnoser. I praktiken var det svårt att på landsbygden eller för en billig peng hitta en läkare som understödde rätten till abort.

När den nya abortlagen 1970 godkände också sociala orsaker, ökade antalet lagliga aborter till cirka 24 000 per år. Sannolikt var dock antalet olagliga aborter ungefär lika stort före den nya lagen. I slutet av 1960-talet behandlades cirka tusen kvinnor per år för infektion efter abort – och detta enbart på Kvinnokliniken i Helsingfors, inte i hela landet!

Den färska abortstatistiken väcker försiktigt positiva känslor: antalet aborter har sjunkit i redan fyra års tid, till stor del för att tonårsaborterna har minskat. År 2009 utfördes 10 345 aborter i Finland.

Varför görs det fortfarande så många aborter? Över hälften av dem som söker abort uppger att de har använt något preventivmedel. En del av preventivmedlen är dock förbundna med stora risker för felanvändning (t.ex. kondom) och det finns fortfarande inget preventivmedel som skulle vara både säkert och helt utan biverkningar. Och alla preventivmedel kostar pengar.

Både en arbetsgrupp inom Social- och hälsovårdsministeriet och läkarföreningen Duodecim har nyligen föreslagit att kommunerna borde erbjuda gratis preventivmedel, speciellt åt personer under 20 år samt efter förlossning och abort. En liten ekonomisk satsning kunde spara stora pengar: det är inte gratis för kommunen att betala för abort, fastän patienten betalar endast vårdavgift för ett dygn. I denna fråga ingår också mycket som inte går att prissätta.

Min far krigsveteranen brukade säga om armén: det är bra att den finns, men ett elände att den ska behövas. Detsamma kan man kanske säga om abort.

Lena Sjöberg-Tuominen
publ. maj 2010

Ordet servicenätverk har under de senaste veckorna fått en mycket negativ klang i huvudstaden. De flesta av oss associerar genast till den så kallade slaktlistan: listan på alla skolor, bibliotek och andra verksamhetspunkter som borde läggas ner för att spara pengar.

Det har varit litet oklart vilka som egentligen har skapat listan och vill att alla nedskärningar ska utföras. Då man ordnar diskussionstillfällen för allmänheten är det få lokalpolitiker som medger att de personligen vill att något alls ska läggas ned. Populismen frodas.

Låt oss fokusera på det positiva en stund: syftet med att se över servicenätverket är att försöka hitta möjligheter till samarbete över gränserna – och alltså inte enbart att spara pengar. Tänk om ungdomsgårdarna kunde utnyttjas om eftermiddagarna som klubbutrymme för mindre barn? Kunde åldringar och småbarn samlas i samma utrymmen, till exempel genom att kombinera dagcentra för åldringar med öppna daghem eller klubbverksamhet för barn? Låter inte alls illa. På den svenskspråkiga sidan kunde man ha speciellt stor nytta av att utöka samarbetet mellan de olika verken i staden.

Både på det lokala och det riksomfattande planet kunde man försöka se på helheten från ett vidare perspektiv för att hitta lösningar. Ett exempel på hur överraskande åtgärder som kan förebygga problem hittar vi inom medicinen. Enligt statistiken drabbas ungefär 7000 personer årligen av lårbenshalsbrott i vårt land; de flesta är åldringar. Att behandla ett lårbenshalsbrott kostar över 14000 euro. En tredjedel av de hemmaboende åldringar som drabbas av fraktur på lårbenshalsen behöver bestående anstaltsvård efter sin fraktur – vilket naturligtvis blir dyrt för samhället. Nästan alla lårbenshalsbrott uppstår då man faller.

Om vi alltså kunde hindra åldringar från att falla och stöta sig, skulle vi förhindra lidande och spara mycket pengar. Hur kunde detta ske? Jo, enligt forskning lyckas det bland annat genom att vi ser till att gamla människor har ordentlig belysning i sina hem, genom att utföra starroperationer för att förbättra åldringars syn, genom att göra hembesök med syfte att ta bort lösa mattor, sänka trösklar etc. Om åldringar dessutom använder så få lugnande mediciner (inklusive sömnmediciner) som möjligt, sker färre olycksfall.

Så länge som minnet är högst lika långt som en valperiod och alla enheter har egen resultatbudget, är det inte lätt att handla rationellt, forskningsbaserat och långsiktigt. Men ska vi ändå försöka?

Lena Sjöberg-Tuominen
publ. februari 2010