GRIFI | Finlands svenska gröna

En vacker septemberlördag såg många Facebook-vänners statusanteckningar identiska ut: ”har plockat X liter trattkantareller”. Vår familjs svampskörd blev sammanlagt nästan 20 liter. Medan vi gick och stannade för att plocka tittade och lyssnade vi på fåglar, såg mossor och spillning.

Förra veckan hölls ett artkännedomsprov i en närbelägen lågstadieskola: två tredjedelar av 12-åringarna kunde inte skilja skatan från kråkan och bara en av tre kände till björken. Jag har försökt låta bli att sucka och i stället stanna upp för att tänka på vad det säger om vår tid. I den förortsmiljö som skolan ligger i finns det goda möjligheter att iaktta olika växt- och djurarter. Men för att se måste man titta. Barn behöver också någon som svarar då de frågar, eller som aktivt presenterar verkligheten. Kanske föräldrarna till barnen inte skulle få fler poäng i provet?

Om vi ser till biologi överhuvudtaget, kommer vi också in på växters reproduktion, där mina egna kunskaper av någon anledning är verkligt usla. Visst har jag ett vagt minne av att vi talade om ståndare och pistiller i folkskolan, men jag saknar all systematisk kunskap i ämnet. Varför? Blev det bara en lista som man skulle kunna rabbla utantill? Känns det lika för många av dagens barn, då de borde lära sig namnen på träd, fåglar och andra djur?

Egentligen tror jag att det är svårt att lära ut artkännedom från katedern, i klassrummet. Med hjälp av filmer i stället för stillbilder ser man djurarters rörelsemönster och annat beteende och lär sig bättre. Träd och andra växter borde man egentligen få söka upp i naturen, känna och lukta på. Alla fina metoder behöver inte vara nya. Till exempel har herbarier börjat användas igen efter en paus på många år: 14-åringar samlar tjugo växter under sommarlovet. Jag blev nästan avundsjuk när jag iakttog sonens växtsamlande i somras.

Undervisningsministern har i våras tillsatt en arbetsgrupp med uppgift att bereda förslag till timfördelningen i grundskolan. Konst- och färdighetsämnena borde stärkas, säger regeringsprogrammet. På bekostnad av vilka ämnen? Min förhoppning är att åtminstone miljö- och naturkunskap eller biologi inte får stryka på foten. Ut i naturen med ungarna och lärarna, så lär sig alla bättre.

Naturligtvis kan man fråga sig vilken nytta man har av att veta vad en fågel, skalbagge eller blomma heter. Men är det inte där vi börjar också människor emellan: vi presenterar oss själva och får veta vad den andra heter. Före det är det svårt att få veta mer.

Lena Sjöberg-Tuominen
publ. september 2009

Juninatten var ljus och det pipande ljudet hördes på långt håll: piii-ee, piii-ee. Försiktigt smög vi oss framåt mot ljudkällan. En grå, rufsig silhuett kunde tydligt urskiljas på björkens gren. Två olika pip hördes, men bara en fågel syntes. Medan vi beundrade fågeln tog den ett skutt på grenen och viftade lätt på vingarna. Kändes högtidligt: vi får se en riktig uggla i naturen, här i Helsingfors!
Följande dag såg vi dem båda, storasyster och lillebror (eller tvärtom?), tyst fira dag i björken vid ån.

Den mindre med det svagare pipet överlevde inte följande natt; på morgonen låg den död under björken. Artbestämningen blev helt klar först då: hornuggla, Asio otus. Det starkare syskonets ensamma, starka pip hördes också under de följande kvällarna och nätterna.

Hösten 2007 besökte jag ett nordiskt seminarium med temat Sexual and Reproductive Health. En dansk forskare lämnade ingen av oss oberörd, då hon berättade om sitt mångåriga projekt i södra Indien. Under projektets gång blev 22 kvinnor i samma by gravida sammanlagt 88 gånger. Trots att ungefär lika många flickor och pojkar föddes, överlevde 37 pojkar och bara 21 flickor sina två första levnadsår. Åtta flickor och en pojke dog under sin första levnadsvecka. Fjorton aborter utfördes, i de flesta fall efter att en spåkvinna ”sett” att det kommande barnet är en flicka. I intervjuer bekräftade kvinnorna, att de vill försöka tills de får en son, som tryggar deras ålderdom. Flickor blir dyra då de ska giftas bort som vuxna. En del mödrar talade öppet om hur flickebarnen får mindre mat och omvårdnad, ofta med målet att de ska tyna bort och dö.

I fattig-Finland för 100 år sedan gjordes ingen större skillnad på pojkar och flickor; båda innebar munnar att mätta, båda hade ett par händer som kunde komma i användning i arbetet och hemgift förekom inte. Arbetarkvinnorna hade inte råd med sorgetid; det var bara att arbeta vidare och se, ifall följande barn skulle få leva. Min farfar växte upp som yngsta barnet av tio i en fiskarstuga. Han hade två systrar som hette Agnes. Den första dog vid 1 ½ års ålder. Agnes nummer två blev däremot mor till fyra döttrar och arbetade som spårvagnschaufför under kriget. Idag ger man knappast en död äldre systers namn till ett nytt flickebarn…

Vi tog osentimentalt till vara den lilla livlösa ugglekroppen. Vår Urbana Uggla fick äran att bli Museiuggla efter sin död. Småningom får vi alla beundra honom (henne?) på Naturhistoriska centralmuseet.

Lena Sjöberg-Tuominen
publ. juni 2009