GRIFI | Finlands svenska gröna

För femtio år sedan, 9.5.1960, kom det första p-pillret ut på den amerikanska marknaden. Snabbt hittade pillren sin väg också till Norden. På 1960-talet kom spiralen. Dessa två metoder förbättrade enormt möjligheterna att förebygga graviditet.

Vilka preventivmedel fanns på 1950-talet? Abortstatistiken från 1950-1952 nämner följande: pessar, kondom, coitus interruptus, rytmmetoden och sköljningar. Av dessa räknas bara kondom och pessar nuförtiden som preventivmedel.

Om man ville avbryta en oönskad graviditet på 1950-talet kunde man ansöka om abort, men det behövdes medicinska skäl. Till de medicinska skälen räknades dock till exempel ”reaktiv depression”, och ”utmattning”; ganska relativa diagnoser. I praktiken var det svårt att på landsbygden eller för en billig peng hitta en läkare som understödde rätten till abort.

När den nya abortlagen 1970 godkände också sociala orsaker, ökade antalet lagliga aborter till cirka 24 000 per år. Sannolikt var dock antalet olagliga aborter ungefär lika stort före den nya lagen. I slutet av 1960-talet behandlades cirka tusen kvinnor per år för infektion efter abort – och detta enbart på Kvinnokliniken i Helsingfors, inte i hela landet!

Den färska abortstatistiken väcker försiktigt positiva känslor: antalet aborter har sjunkit i redan fyra års tid, till stor del för att tonårsaborterna har minskat. År 2009 utfördes 10 345 aborter i Finland.

Varför görs det fortfarande så många aborter? Över hälften av dem som söker abort uppger att de har använt något preventivmedel. En del av preventivmedlen är dock förbundna med stora risker för felanvändning (t.ex. kondom) och det finns fortfarande inget preventivmedel som skulle vara både säkert och helt utan biverkningar. Och alla preventivmedel kostar pengar.

Både en arbetsgrupp inom Social- och hälsovårdsministeriet och läkarföreningen Duodecim har nyligen föreslagit att kommunerna borde erbjuda gratis preventivmedel, speciellt åt personer under 20 år samt efter förlossning och abort. En liten ekonomisk satsning kunde spara stora pengar: det är inte gratis för kommunen att betala för abort, fastän patienten betalar endast vårdavgift för ett dygn. I denna fråga ingår också mycket som inte går att prissätta.

Min far krigsveteranen brukade säga om armén: det är bra att den finns, men ett elände att den ska behövas. Detsamma kan man kanske säga om abort.

Lena Sjöberg-Tuominen
publ. maj 2010

Ordet servicenätverk har under de senaste veckorna fått en mycket negativ klang i huvudstaden. De flesta av oss associerar genast till den så kallade slaktlistan: listan på alla skolor, bibliotek och andra verksamhetspunkter som borde läggas ner för att spara pengar.

Det har varit litet oklart vilka som egentligen har skapat listan och vill att alla nedskärningar ska utföras. Då man ordnar diskussionstillfällen för allmänheten är det få lokalpolitiker som medger att de personligen vill att något alls ska läggas ned. Populismen frodas.

Låt oss fokusera på det positiva en stund: syftet med att se över servicenätverket är att försöka hitta möjligheter till samarbete över gränserna – och alltså inte enbart att spara pengar. Tänk om ungdomsgårdarna kunde utnyttjas om eftermiddagarna som klubbutrymme för mindre barn? Kunde åldringar och småbarn samlas i samma utrymmen, till exempel genom att kombinera dagcentra för åldringar med öppna daghem eller klubbverksamhet för barn? Låter inte alls illa. På den svenskspråkiga sidan kunde man ha speciellt stor nytta av att utöka samarbetet mellan de olika verken i staden.

Både på det lokala och det riksomfattande planet kunde man försöka se på helheten från ett vidare perspektiv för att hitta lösningar. Ett exempel på hur överraskande åtgärder som kan förebygga problem hittar vi inom medicinen. Enligt statistiken drabbas ungefär 7000 personer årligen av lårbenshalsbrott i vårt land; de flesta är åldringar. Att behandla ett lårbenshalsbrott kostar över 14000 euro. En tredjedel av de hemmaboende åldringar som drabbas av fraktur på lårbenshalsen behöver bestående anstaltsvård efter sin fraktur – vilket naturligtvis blir dyrt för samhället. Nästan alla lårbenshalsbrott uppstår då man faller.

Om vi alltså kunde hindra åldringar från att falla och stöta sig, skulle vi förhindra lidande och spara mycket pengar. Hur kunde detta ske? Jo, enligt forskning lyckas det bland annat genom att vi ser till att gamla människor har ordentlig belysning i sina hem, genom att utföra starroperationer för att förbättra åldringars syn, genom att göra hembesök med syfte att ta bort lösa mattor, sänka trösklar etc. Om åldringar dessutom använder så få lugnande mediciner (inklusive sömnmediciner) som möjligt, sker färre olycksfall.

Så länge som minnet är högst lika långt som en valperiod och alla enheter har egen resultatbudget, är det inte lätt att handla rationellt, forskningsbaserat och långsiktigt. Men ska vi ändå försöka?

Lena Sjöberg-Tuominen
publ. februari 2010

En vacker septemberlördag såg många Facebook-vänners statusanteckningar identiska ut: ”har plockat X liter trattkantareller”. Vår familjs svampskörd blev sammanlagt nästan 20 liter. Medan vi gick och stannade för att plocka tittade och lyssnade vi på fåglar, såg mossor och spillning.

Förra veckan hölls ett artkännedomsprov i en närbelägen lågstadieskola: två tredjedelar av 12-åringarna kunde inte skilja skatan från kråkan och bara en av tre kände till björken. Jag har försökt låta bli att sucka och i stället stanna upp för att tänka på vad det säger om vår tid. I den förortsmiljö som skolan ligger i finns det goda möjligheter att iaktta olika växt- och djurarter. Men för att se måste man titta. Barn behöver också någon som svarar då de frågar, eller som aktivt presenterar verkligheten. Kanske föräldrarna till barnen inte skulle få fler poäng i provet?

Om vi ser till biologi överhuvudtaget, kommer vi också in på växters reproduktion, där mina egna kunskaper av någon anledning är verkligt usla. Visst har jag ett vagt minne av att vi talade om ståndare och pistiller i folkskolan, men jag saknar all systematisk kunskap i ämnet. Varför? Blev det bara en lista som man skulle kunna rabbla utantill? Känns det lika för många av dagens barn, då de borde lära sig namnen på träd, fåglar och andra djur?

Egentligen tror jag att det är svårt att lära ut artkännedom från katedern, i klassrummet. Med hjälp av filmer i stället för stillbilder ser man djurarters rörelsemönster och annat beteende och lär sig bättre. Träd och andra växter borde man egentligen få söka upp i naturen, känna och lukta på. Alla fina metoder behöver inte vara nya. Till exempel har herbarier börjat användas igen efter en paus på många år: 14-åringar samlar tjugo växter under sommarlovet. Jag blev nästan avundsjuk när jag iakttog sonens växtsamlande i somras.

Undervisningsministern har i våras tillsatt en arbetsgrupp med uppgift att bereda förslag till timfördelningen i grundskolan. Konst- och färdighetsämnena borde stärkas, säger regeringsprogrammet. På bekostnad av vilka ämnen? Min förhoppning är att åtminstone miljö- och naturkunskap eller biologi inte får stryka på foten. Ut i naturen med ungarna och lärarna, så lär sig alla bättre.

Naturligtvis kan man fråga sig vilken nytta man har av att veta vad en fågel, skalbagge eller blomma heter. Men är det inte där vi börjar också människor emellan: vi presenterar oss själva och får veta vad den andra heter. Före det är det svårt att få veta mer.

Lena Sjöberg-Tuominen
publ. september 2009

Juninatten var ljus och det pipande ljudet hördes på långt håll: piii-ee, piii-ee. Försiktigt smög vi oss framåt mot ljudkällan. En grå, rufsig silhuett kunde tydligt urskiljas på björkens gren. Två olika pip hördes, men bara en fågel syntes. Medan vi beundrade fågeln tog den ett skutt på grenen och viftade lätt på vingarna. Kändes högtidligt: vi får se en riktig uggla i naturen, här i Helsingfors!
Följande dag såg vi dem båda, storasyster och lillebror (eller tvärtom?), tyst fira dag i björken vid ån.

Den mindre med det svagare pipet överlevde inte följande natt; på morgonen låg den död under björken. Artbestämningen blev helt klar först då: hornuggla, Asio otus. Det starkare syskonets ensamma, starka pip hördes också under de följande kvällarna och nätterna.

Hösten 2007 besökte jag ett nordiskt seminarium med temat Sexual and Reproductive Health. En dansk forskare lämnade ingen av oss oberörd, då hon berättade om sitt mångåriga projekt i södra Indien. Under projektets gång blev 22 kvinnor i samma by gravida sammanlagt 88 gånger. Trots att ungefär lika många flickor och pojkar föddes, överlevde 37 pojkar och bara 21 flickor sina två första levnadsår. Åtta flickor och en pojke dog under sin första levnadsvecka. Fjorton aborter utfördes, i de flesta fall efter att en spåkvinna ”sett” att det kommande barnet är en flicka. I intervjuer bekräftade kvinnorna, att de vill försöka tills de får en son, som tryggar deras ålderdom. Flickor blir dyra då de ska giftas bort som vuxna. En del mödrar talade öppet om hur flickebarnen får mindre mat och omvårdnad, ofta med målet att de ska tyna bort och dö.

I fattig-Finland för 100 år sedan gjordes ingen större skillnad på pojkar och flickor; båda innebar munnar att mätta, båda hade ett par händer som kunde komma i användning i arbetet och hemgift förekom inte. Arbetarkvinnorna hade inte råd med sorgetid; det var bara att arbeta vidare och se, ifall följande barn skulle få leva. Min farfar växte upp som yngsta barnet av tio i en fiskarstuga. Han hade två systrar som hette Agnes. Den första dog vid 1 ½ års ålder. Agnes nummer två blev däremot mor till fyra döttrar och arbetade som spårvagnschaufför under kriget. Idag ger man knappast en död äldre systers namn till ett nytt flickebarn…

Vi tog osentimentalt till vara den lilla livlösa ugglekroppen. Vår Urbana Uggla fick äran att bli Museiuggla efter sin död. Småningom får vi alla beundra honom (henne?) på Naturhistoriska centralmuseet.

Lena Sjöberg-Tuominen
publ. juni 2009